Islam skiljer mellan religiöst och profant

Det finns en utbredd vanföreställning att islam inbegriper precis allt i muslimens liv och sociala vara. Inget kunde vara felaktigare. Förutom invändningen att en så allomfattande användning av termen "islam" gör den helt meningslös och oanvändbar, finns ett djupare skäl till varför det rör sig om en missuppfattning. Islam gör nämligen av hävd en åtskillnad mellan den religiösa och profana dimensionen av livet. Distinktionen återges genom termerna ibadat och muamalat. Ibadat betecknar den religiösa sfären, bildad av den individuella muslimens relation till Gud. Muamalat står i sin tur för alla icke-religiösa aspekter av livet, dvs. vad som utgör den profana sfären. Paret ibadat-muamalat är alltså motsvarigheten till den västerländska åtskillnaden mellan det heliga och det profana, det religiösa och världsliga.

Felbedömning av islam

Det är några saker som islamkritiker och islamofober ständigt misslyckas med och som gör att de ofelbart missbedömer religionen. De klarar inte av att skilja mellan islamisk lära och muslimers beteende utan blandar oavlåtligen samman dessa. De förmår heller inte att se skillnaden mellan religiöst grundade regler och lokala, traditionella seder och bruk. Dessa distinktioner är grundläggande, om man skall kunna ge en korrekt och rättvisande bild av islam. Sålunda kan man, förutsatt att distinktionerna görs, exempelvis förstå att islam inte nedvärderar kvinnan utan pläderar för jämlikhet, ty kvinnor och män har samma värde och samma individuella ansvar inför Gud. Att den muslimska kvinnans faktiska ställning är ojämlik har att göra med ekonomiska och sociala orsaker, inte religiösa.

Islamkritikerna grundar stora delar av sin argumentation på att dra fram sådana företeelser som inte tillhör religionen islam, t.ex. lokala seder och bruk, och utmåla dem som om de på något sätt skulle vara representativa och betecknande. I linje med det framhåller man historiska och politiska aspekter i stället för att uppmärksamma trosgrunder och trosutövning, naturligtvis därför att bilden av islam blir helt avdramatiserad om man håller sig till det senare, dvs. de fem pelarna och de sex trosartiklarna, som utgör religionens kärna.

Det centrala i islamisk lära är Gud, människans vara och hennes individuella ansvar samt relationerna mellan dessa. Men den bedömningsgrunden är fullkomligt frånvarande hos islamkritikerna, som istället talar om militant islamism och muslimsk terrorism. Hur kan något tro att dessa extrema rörelser har något att berätta om den islam som 1,3 miljarder anhängare jorden runt utövar dagligdags? Överhuvudtaget fokuserar kritikerna på det avvikande, spektakulära och extrema i stället för på det vanliga, normala och vardagliga. Därför leds man till en totalt missvisande bedömning av islam, en nidbild. En islamkritisk propaganda på sådana grunder kan bara resultera i ökade motsättningar och en radikalisering av muslimerna, när de ser sin religion beskrivas på ett så orättvist och förvanskande sätt.

Varför är jag islamofil ateist?

Folk frågar mig hur jag som ateist kan ta islam i försvar. Det finns många svar på den frågan, men den viktigaste anledningen är att jag ser islam som en bundsförvant i arbetet för ökad tolerans och sekularisering i Västvärlden, en ohelig allians i uttryckets rätta bemärkelse.

Det är bra om islam kan bli mer spritt i Västerlandet, förutsatt förstås att dess utövare håller sig till de olika ländernas lagar. Ty förekomsten av andra religioner är för den troende det mest avgörande argumentet mot att den egna skulle vara korrekt eller sann. Så länge det bara finns en dominerande religion, är det rationellt för den troende att fortsätta tro. Men så fort det dyker upp alternativ, måste han eller hon skakas i det innersta av frågan huruvida det säkert går att säga att den egna religionen är sann och den andra falsk. Olika gudsbilder och myter florerar, och det går omöjligtvis att säga vilka som är mest sanna. Religiös pluralism torde alltså leda till en minskad övertygelse bland de troende. Därför är det bra om islam finns som ett alternativ till kristendomen. Det är mitt första delvsvar.

I ett samhälle som präglas av religiös pluralism kan staten inte annat än inta en sekulär hållning, för hur kan favoriseringen av en enda religion motiveras, när det finns många andra med stora anhängarskaror? För att klara av att härbärgera de olika trosyttringarna i samhället har staten inget annat val än att förhålla sig neutral visavi dem. Följden av att islam tar upp kampen med kristendomen om själarna blir alltså antagligen den att sekularismen stärks. Det är min andra anledning till att försiktigt favorisera islam.

Ett tredje skäl till min islamofili är att jag upplever islam som en enklare, mer logisk religion än kristendomen. Den saknar de svåra problemen med arvsynd, inkarnation och försoning, som plågar den kristna teologin, vilket lett till att denna innehåller så mycket absurditeter och fånerier. Den islamiska teologin, kalam, är långt mer rationell. Dessutom är islam i princip oberoende av mirakler, alltså brott mot naturlagarna. Det enda verkliga miraklet brukar muslimer anse vara Koranens nedsändning från Gud till profeten Muhammed. I Nya testamentet däremot flödar det över av mirakler, det ena mer befängt än det andra, som alla är ägnade att "bevisa" att Jesus minsann var Gud i mänsklig förklädnad, ytterligare en förnuftsvidrighet.

Låt mig avsluta med en anteckning om mina "trosbröder". Jag har noterat att västerländska ateister, trots att de officiellt avsvurit sig den kristna tron, ofta i grunden fortsätter att vara kristofila. De hävdar att kristendomen skulle vara finare och överlägsen alla andra religioner, speciellt mycket bättre än just islam. Men därmed visar de bara hur ohjälpligt fast de sitter i den kristna kulturen och dess arv. För att driva ut det kristna epistemet, som uppenbarligen styr deras känsla och förnuft, borde de studera icke-kristna religioner. Först då kan de förstå vidden av sitt fångenskap i kristendomens tänkesätt och mytologier, först då blir det möjligt för dem att ernå full frihet från den kristna religionens tryckande band.

Islam inte homogent

Bara ungefär 20 % av alla muslimer är araber, som dessutom är mycket splittrade inbördes. Den panarabiska rörelsen dog för över tre decennier sedan. Av islam finns det en kolossal mängd tolkningar. De fyra huvudgrupperna ger en aning om spännvidden inom islam: traditionalism, fundamentalism, modernism (uppdatering av religionen enligt islamiska principer) och sekularism (politik och religion skall vara åtskilda). Inom var och en finns sedan massvis undergrupperingar. Idén om en homogen, monolitisk islam är en myt, likaså att alla araber skulle vara skurna ur samma stycke.