Varför är jag islamofil ateist?

Folk frågar mig hur jag som ateist kan ta islam i försvar. Det finns många svar på den frågan, men den viktigaste anledningen är att jag ser islam som en bundsförvant i arbetet för ökad tolerans och sekularisering i Västvärlden, en ohelig allians i uttryckets rätta bemärkelse.

Det är bra om islam kan bli mer spritt i Västerlandet, förutsatt förstås att dess utövare håller sig till de olika ländernas lagar. Ty förekomsten av andra religioner är för den troende det mest avgörande argumentet mot att den egna skulle vara korrekt eller sann. Så länge det bara finns en dominerande religion, är det rationellt för den troende att fortsätta tro. Men så fort det dyker upp alternativ, måste han eller hon skakas i det innersta av frågan huruvida det säkert går att säga att den egna religionen är sann och den andra falsk. Olika gudsbilder och myter florerar, och det går omöjligtvis att säga vilka som är mest sanna. Religiös pluralism torde alltså leda till en minskad övertygelse bland de troende. Därför är det bra om islam finns som ett alternativ till kristendomen. Det är mitt första delvsvar.

I ett samhälle som präglas av religiös pluralism kan staten inte annat än inta en sekulär hållning, för hur kan favoriseringen av en enda religion motiveras, när det finns många andra med stora anhängarskaror? För att klara av att härbärgera de olika trosyttringarna i samhället har staten inget annat val än att förhålla sig neutral visavi dem. Följden av att islam tar upp kampen med kristendomen om själarna blir alltså antagligen den att sekularismen stärks. Det är min andra anledning till att försiktigt favorisera islam.

Ett tredje skäl till min islamofili är att jag upplever islam som en enklare, mer logisk religion än kristendomen. Den saknar de svåra problemen med arvsynd, inkarnation och försoning, som plågar den kristna teologin, vilket lett till att denna innehåller så mycket absurditeter och fånerier. Den islamiska teologin, kalam, är långt mer rationell. Dessutom är islam i princip oberoende av mirakler, alltså brott mot naturlagarna. Det enda verkliga miraklet brukar muslimer anse vara Koranens nedsändning från Gud till profeten Muhammed. I Nya testamentet däremot flödar det över av mirakler, det ena mer befängt än det andra, som alla är ägnade att "bevisa" att Jesus minsann var Gud i mänsklig förklädnad, ytterligare en förnuftsvidrighet.

Låt mig avsluta med en anteckning om mina "trosbröder". Jag har noterat att västerländska ateister, trots att de officiellt avsvurit sig den kristna tron, ofta i grunden fortsätter att vara kristofila. De hävdar att kristendomen skulle vara finare och överlägsen alla andra religioner, speciellt mycket bättre än just islam. Men därmed visar de bara hur ohjälpligt fast de sitter i den kristna kulturen och dess arv. För att driva ut det kristna epistemet, som uppenbarligen styr deras känsla och förnuft, borde de studera icke-kristna religioner. Först då kan de förstå vidden av sitt fångenskap i kristendomens tänkesätt och mytologier, först då blir det möjligt för dem att ernå full frihet från den kristna religionens tryckande band.